Guns n’Roses live i Köpenhamn

Den 27 juni 2017 såg jag Guns n’Roses live på Parken i Köpenhamn.

Jag har alltid tyckt att Guns n’Roses är världens bästa hårdrocksband och har sett dem live 2 gånger tidigare. Första gången var i Köpenhamn 1993 och det var en stor besvikelse. Andra gången var på Sweden Rock Festival 2010 (utan Slash och Duff) och då gjorde de en mycket bra spelning när de väl kom in på scen (1,5 timme för sent).

2012 fick Axl Rose frågan om han planerade att göra en återförening med sina gamla bandkompisar i Guns n’Roses. Då svarade han:

”Not in this lifetime”.

När jag såg nyheterna förra året om att Slash och Duff McKagan skulle återvända till Guns n’Roses och att de skulle ge sig ut på turné blev jag väldigt glad. Jag blev också överraskad av hur bra de var på de YouTube-klipp jag sett. Jag hade sett fram emot kvällens spelning väldigt mycket och jag skulle verkligen inte bli besviken. Och att kalla turnén för ”Not in this lifetime tour” är bara så coolt.

Parken var förstås helt fullsatt och vi hade fått platser väldigt långt fram på nedre läktaren, men såg konserten från sidan vilket gjorde att man inte såg de inre delarna av scenen. Å andra sidan behövde man inte storbildsskärmarna för att se Axl, Slash och Duff.

Till stort jubel kommer Guns n’Roses in på scen och börjar spela ”It’s So Easy” och sedan ”Mr. Brownstone” i ett härligt tempo med mycket gitarr. Med några få undantag (nästan enbart låtar från ”Chinese Democracy”) är låtlistan extremt bra.

Slash drar igång några riff på gitarren. Axl Rose vrålar:

You know where the fuck you are?
You’re in the jungle, baby
You’re gonna die

Och sedan drar de igång ”Welcome to the Jungle”. Axl och Slash längst fram på scenen som går ut bland publiken. Slash hoppar, snurrar och lirar gitarr som aldrig förr, Duff går omkring och njuter med basen. Det är bra, det är helt fantastiskt bra. Åh vad jag har längtat efter detta.

Slash gitarrsolon dominerar i ”Double Talkin’ Jive” från ”Use Your Illusion”. Ännu bättre är ”Estranged” med Axl på ett strålande humör, Slash på gitarr och Dizzy Reed på piano.

Hela bandet fullkomligt exploderar i en underbar version av The Wings gamla låt ”Live and Let Die”. Axl vrålar i micen, Slash bryter av ibland med några riff. Tempot ökar, sjunkar och ökar igen – gång på gång.

”Rocket Queen” är lite ojämn. Den börjar bra, men det blir lite för mycket solon mitt i låten. Avslutningen när Axl får igång publiken på nytt är också bra. Axl Rose har kanske inte riktigt samma fantastiska röst som för 25 år sedan, men den är fortfarande mycket bra.

Förra året ryckte Axl Rose in som sångare i AC/DC när deras sångare Brian Johnson fått läkarförbud att fortsätta turnén. Till många belackares stora förtret gjorde Axl Rose detta på ett strålande sätt. Och när man turnerat med AC/DC är det ju inte fel att låna en klassiker till sitt eget band. Guns n’Roses bjuder en fantastisk version av ”Whole Lotta Rosie”. Det finns nog inget band som kan göra en bättre cover av denna låt än Guns n’Roses. Jag tror också att tiden med AC/DC är förklaringen till att Guns n’Roses (läs Axl Rose) numera håller starttiden bra (just idag var det en incident med en idiot bland publiken som hoppade över staketet och in bakom scen, men vakterna fick tag på honom efter ett tag – vilket gjorde att starten blev lite senare än planerat).

Det var fullt ös i ”Rosie” och det fortsätter sannerligen i ”You Could Be Mine”. Herregud så bra Guns n’Roses är 2017. Jag hade hoppats de skulle vara bra, men så här bra är egentligen inte klokt.

Duff McKagan tar över mikrofonen. Efter några inledande rader från Johnny Thunders ”You Can’t Put Your Arms Around a Memory” blir det punkrock med en cover av The Damneds ”New Rose”. Den enda någorlunda låten från ”Chinese Democracy” är ”This I Love”.

Andra halvan av konserten är helt magisk. Det börjar med en sanslöst bra version av ”Civil War”. Axl är enormt bra. Vilken sång, vilken känsla! Duff ler brett och Slash spelar 12-strängad gitarr. Frank Ferrer är minst lika bra på trummor som sina föregångare i bandet. ”Civil War” är en av kvällens absolut bästa låtar. Herrejävlar vad bra den är.

”Yesterdays” är också bra, men ”Coma” kunde man varit utan (en av få låtar från ”Use Your Illusion” som inte är bra).

Slash har varit bra hela kvällen, men nu är det dags för ännu en av kvällens absoluta höjdpunkter. Det börjar med ett långt gitarrsolo där övriga i bandet efterhand fyller på. Det följs av några välbekanta toner på gitarr. ”Speak Softly Love” känner man väl igen från filmen ”Gudfadern”. Det blir 3 minuter av denna sköna låt innan det är dags för rockens bästa gitarriff. ”Sweet Child O’ Mine” är en helt fantastisk låt och Guns n’Roses allra bästa. Bäst av allt är inledningen. Magiskt bra!

”My Michelle” från ”Appetite for Destruction” är också grymt bra. Axl sjunger fantastiskt och dansar omkring. Slash rusar från ena sidan av scenen till den andra. Härligt ös låten igenom.

Att Slash är en fantastisk gitarrist vet alla, men även Richard Fortus är otroligt bra. De visar det inte minst i den instrumentala covern av Pink Floyds ”Wish You Were Here”. De står längst bak uppe på scenen så vi ser dem tyvärr inte från där vi sitter, men vi hör. Under tiden ser vi dock att ett piano kommer upp i scenens framkant.

Axl kommer tillbaka in på scenen och sätter sig bakom pianot. Det börjar med outrot från Derek & The Dominoes klassiker ”Layla”, Axl ler och drar sedan igång tonerna till balladen ”November Rain”. Början av denna klassiker domineras helt av Axl på sång och piano, men efterhand ökar tempot och Slash gitarrsolo är magnifikt.

För en dryg månad sedan tog Chris Cornell, sångaren i Soundgarden livet av sig. Guns n’Roses hyllade honom genom en strålande cover av ”Black Hole Sun”.

Nästa låt var också en cover även om den fanns med på ”Use Your Illusion”. Många band har gjort covers på Bob Dylan’s klassiker ”Knockin’ on Heaven’s Door”, men det finns nog ingen som gör den lika bra som Guns n’Roses. Kvällens version är 11 minuter lång och fullkomligt makalös. Axl är grymt bra och möter en härlig publikrespons.

Den ena urladdningen är knappt över förrän den övergår i nästa. ”Nightrain” tillhör normalt sett inte mina största favoriter, men jäklar vad bra den var denna kväll.

Bandet lämnar scenen, men kommer snart tillbaka för extranummer. Slash tar fram sin akustiska gitarr, Axl kommer visslandes in på scen och börjar sjunga ”Patience”. Den följs av en cover på The Who’s ”The Seeker”.

En sanslöst bra konsert avslutas på bästa sätt. ”Paradise City” är helt enkelt sjukt bra. Det är fyrverkeri, konfettiregn, gitarrsolo en makalös energi låten igenom. Enormt bra!!!

Efter 3 timmar lämnar bandet scenen, men kommer tillbaka efter några minuter för att tacka publiken. De ställer sig med armarna om varandra och bugar till stående ovationer.

Jag hade hoppats på en bra konsert, men kunde inte i min livligaste fantasi tro att Guns n’Roses skulle vara så här bra 2017. The Rainmakers och Green Day får ursäkta för det här är utan tvekan årets bästa konsert. Woooooow!!!

Och om ett par dagar är det dags igen i Stockholm 🙂

Guns N’ Roses Setlist Telia Parken, Copenhagen, Denmark 2017, Not in This Lifetime

Guns n’Roses

Axl Rose (Sång, piano)
Slash (Gitarr, sång)
Duff McKagan (Bas, sång)
Richard Fortus (Gitarr, sång)
Frank Ferrer (Trummor)
Dizzy Reed (Klaviatur, piano, slagverk, sång)
Melissa Reese (Klaviatur, synthesizer, programmering, sång)

Turné

Not in this lifetime tour

Förband
Recension

4 – Markus Larsson, Aftonbladet

 

Video
Nästan hela konserten

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies. mer information

Dina cookie-inställningar för denna webbplats är satt till ”tillåt cookies” för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för cookies eller om du klickar ”Godkänn” nedan så samtycker du till detta.

Stäng