AC/DC live i Göteborg

Den 28 juli 2025 såg jag AC/DC live på Ullevi i Göteborg.

Jag har alltid gillat AC/DC, men hade bara sett dem live en gång tidigare – 2009, även det på Ullevi. Sedan den gången var bara Brian Johnson och Angus Young kvar i bandet. Malcolm Young dog 2017. Cliff Williams och Phil Rudd ingår fortfarande i AC/DC, men turnerar inte längre.

AC/DC kommer in på scenen till stort jubel och inleder mycket bra med ”If You Want Blood (You’ve Got It)” och ännu mer i ”Back in Black” som är oerhört bra. Det märks direkt att Brian Johnson är på ett strålande humör. Han skämtar, skrattar och sjunger kanonbra.

”Demon Fire” från senaste albumet ”Power Up” är bra, ”Shot Down in Flames” från ”Highway to Hell” är bättre.

Angus Young har hunnit bli 70 år, men har lika mycket energi som tidigare. Klädd i blå shorts och gul keps spelar han så gitarren glöder. Frågan är om han inte hade lite väl mycket energi i början av ”Thunderstruck”, då han hamnar lite i otakt med resten av bandet. AC/DC har förmodligen spelat låten på alla konserter de senaste 35 åren, men ibland kan det bli fel ändå. De löser det dock snabbt, genom att dra ner lite på tempot, komma i takt – och sedan öka tempot igen. Och sedan är det fullt ös”

”Have a Drink on Me” är andra av fem låtar från albumet ”Back in Black”, som utan tvekan är AC/DC:s bästa. Albumet är det näst-mest sålda albumet någonsin. Totalt har AC/DC sålt över 200 miljoner album, vilket gör dem till ett av de mest säljande banden.

”Have a Drink on Me” var strålande, men ännu bättre när man ser den stora klockan hissas ner från scentaket och ”Hells Bells” börjar spelas. Den följs av ”Shot in the Dark”, som är bästa låten från senaste plattan ”Power Up”.

AC/DC har inlett konserten oerhört bra och det märks verkligen bland publiken. Vi har sittplatser långt ner mitt på ena långsidan, men 7-8 låtar in i konserten finns det inte en enda person som suttit ner. Alla, och då menar jag verkligen alla runtomkring upp står upp dansar och sjunger med. Vi också såklart. Så här var det förr på alla stora arenakonserter med de bästa artisterna. Sedan var det något som hände. Publiken blev förstås äldre, men det var något annat också. Hur som helst insåg jag hur mycket jag hade saknat detta de 10-15 senaste åren. Det är ju precis så här det ska vara – och så fortsatte det hela konserten. Underbart!

”Stiff Upper Lip” är mycket bra, men ingenting i jämförelse med nästa låt. Elden flammar på storbildsskärmarna när Angus börjar spela några välkända riff och Brian börjar sjunga ”Highway to Hell”. Denna klassiker är en av AC/DC:s allra bästa låtar och det märks bland publiken. Herregud vilket ös det är – från scenen och till platserna längst bak på Ullevi. Magiskt!!! Brian Johnson applåderar publiken.

Öset fortsätter i ”Shoot to Thrill”. ”Sin City” från albumet ”Powerage” och ”Dog Eat Dog” från ”Let There Be Rock” är också bra. Sedan är det dags för nästa urladdning.

Angus Young kör sin ”duckwalk” och Brian Johnson börjar sjunga ”Dirty Deeds Done Dirt Cheap”. Stevie Young på gitarr, Chris Chaney på bas och Matt Laug på trummor är alla bra, men AC/DC idag handlar mest om 2 personer på scen – Brian Johnson på sång och Angus Young på gitarr. De är inga ungdomar längre, men de är fortfarande helt fantastiska.

AC/DC bjuder på den bästa version jag någonsin hört av ”High Voltage”. ”Riff Raff” är också bra. När det började mörkna på kvällen ser man hur många i publiken som har ”djävulshorn” på huvudet – det måste vara den merch som säljs allra mest på en AC/DC-konsert.

Sedan är det dags för kvällens bästa låt. ”You Shook Me All Night Long” är en helt makalös låt och denna kväll är sannerligen inget undantag. Ullevi är utsålt och tusentals händer i luften. Rock’n’roll när den är som allra bäst!

”You Shook Me All Night Long” var makalöst bra och nästan lika bra är nästa låt. En av de största publikfavoriterna är utan tvekan ”Whole Lotta Rosie”. Det är nästan ännu mer ös i denna lysande rocklåt.

Sista låten före extranumren är ”Let There Be Rock”, som även det är en kanonbra låt, men… är det verkligen nödvändigt med ett 7 minuter långt gitarrsolo. Angus Young är en helt fantastisk gitarrist, men det ser vi konserten igenom. Dessa 7 minuter var den tråkigaste delen på hela konserten.

När AC/DC kom tillbaka för extranumren blev det fullt ös igen – först med ”T.N.T.”, som var lysande. En skillnad mot konserten 2009 var att nu skedde de flesta effekterna via storbildsskärmarna. Det var ingen stort tåg eller en jättelik uppblåsbar Rosie som dök upp ovanför scenen detta år – men lite fanns kvar. Den jättelika klockan under ”Hells Bells” fanns kvar – och på sista låten kommer kanonerna fram under ”For Those About to Rock (We Salute You)”.

En helt makalöst bra konsert avslutas på bästa sätt. AC/DC 2025 är mycket bättre än vad jag hade vågat hoppas på. Man saknar självklart Malcolm Young, men Angus Young (70 år) och Brian Johnson (77 år) är helt fantastiska. Faktum är att årets konsert var bättre än den jag såg 2009. Definitivt en av de bästa konserter jag sett under hela året. Det fanns inte en dålig låt under kvällen. AC/DC spelade 9 av mina 10 största favoritlåtar. Allra bäst var ”You Shook Me All Night Long”, ”Highway to Hell”, ”Whole Lotta Rosie”, ”Dirty Deeds Done Dirty Cheap”, ”Thunderstruck”, ”Back in Black”, ”T.N.T.” och ”High Voltage”.