The Waterboys live i Malmö

Den 3 november 2025 såg jag The Waterboys live på Slagthuset i Malmö.

Jag har lyssnat på The Waterboys i 35 år och såg dem live för 2 gånger tidigare.

The Waterboys kommer in på scen och öppnar bra med ”Me and Paul”, en cover av Willie Nelson. Den följs av ”Glastonbury Song” som var ett snäpp bättre.

Som 3:e låt kommer The Waterboys bästa låt. Jag har alltid älskat ”How Long Will I Love You” från deras bästa album ”Room to Roam”. Det är en av de vackraste kärlekssånger jag hört. Kvällens version är makalöst bra! Konsertens bästa låt!!!

The Waterboys har haft väldigt många bandmedlemmar genom åren. Den enda som alltid varit med är Mike Scott. Denna version av The Waterboys är mycket bra. Det är betydligt rockigare än många gånger tidigare. Förutom Mike Scott består The Waterboys numera av Aongus Ralston, Eamon Ferris, James Hallawell och Brother John Brown.

Inledningen på konserten är otroligt bra. Efter ”How Long Will I Love You” kommer flera av de bästa låtarna på raken. Först en kanonversion av ”Medicine Bow” från albumet ”This Is the Sea”.

Mike Scott tar fram den akustiska gitarren och börjar spela ”Fisherman’s Blues”, som är en av The Waterboys bästa låtar. Vi bjuds på en lysande version.

Den följs av en mycket bra ”This Is the Sea”. Så här långt har konserten varit otroligt bra.

I våras släppte The Waterboys sitt senaste album ”Life, Death and Dennis Hopper”, som är en hyllning till skådespelaren Dennis Hopper, som dog 2010. Nästa avsnitt består av 11 låtar från albumet och inleds med en video där Steve Earle sjunger ”Kansas” (som finns med på skivan), medan det ”ommöbleras” lite på scenen.

Jag har lyssnat på albumet, men förutom ett par låtar tycker jag inte det är något vidare. Live blir det dock mycket bättre. Bäst av dessa låtar är ”The Tourist” och ”Ten Years Gone”.

Konserten var i Slagthusets Teater som tar in nästan 1 000 personer. Det var fullsatt, men 2 i publiken visste uppenbarligen inte hur man beter sig. När Mike Scott håller på att berätta om den låt bandet ska börja spela börjar de vifta med sina telefoner. De satt ett par platser sidan om mig på rad 2 så Mike Scott kunde inte gärna undgå att störas av dem. Han frågar varför de avbryter honom. De försöker visa något på sina mobiler så han frågar vad de vill. ”Kan jag få ett plektrum?”… Han skakar lite på huvudet och frågar om de tyckte det var så viktigt att avbryta för en sådan sak. ”Har ni hört talas om timing?”. Tack vare ett väldigt gott humör skakar han på huvudet igen och går fram och ger dem ett plektrum. Sedan fortsätter han med presentationen av låten.

Konserten fortsätter efter låtarna från nya albumet med bl a ”Don’t Bang the Drum”, ”A Girl Called Johnny” och ”Spirit”. Sista låten före extranumren är en bra version av ”The Pan Within”.

Hela bandet kommer längst fram till scenkanten och tackar publiken – och får stående ovationer. De lämnar scenen, men är tillbaka efter en liten stund.

Konserten avslutas på bästa sätt. Mike Scott sätter sig bakom pianot och börjar spela The Waterboys mest kända låt; ”The Whole of the Moon”. James Hallawell som spelat klaviatur hela kvällen tar istället över gitarren. Publiken hjälper till med allsången. Låten innehåller också en del av ”Everyday People”. Originalet gjordes av Sly and the Family Stone, men jag tycker den är bäst med Joan Jett & The Blackhearts.

Nästa extranummer är en cover av ”Isn’t It a Pity” (George Harrison). Den var sista låten i Oslo dagen före, men inte i Malmö. Det märktes hela kvällen att The Waterboys var på ett strålande humör – och fått bra gensvar från publiken. När de redan spelat i mer än 2 timmar bjuder man upp hela förbandet Sugarfoot på scenen och avslutar en kanonbra konsert med 11 minuter lång och helt fantastisk version av ”And a Bang on the Ear”. Mike råkar sjunga lite fel, men ingen bryr sig om sånt en sådan här kväll. En härlig glädje och skön stämning kvällen igenom.

Kvällens bästa låtar var ”How Long Will I Love You”, ”And a Bang on the Ear”, ”The Whole of the Moon / Everyday People”, ”Fisherman’s Blues”, ”Medicine Bow”, ”This Is the Sea” och ”Ten Years Gone”.